Jag hade faktiskt tänkt ignorera detta, men jag kan inte låta bli att kommentera det här och berätta om det ur min synvinkel. (Och ja, jag vet nog att det finns "någon" därute som bara väntar på det här...).

Detta har hänt i stora drag: Det är så här att ord står mot ord mellan mig och en annan bloggerska. Hon påstår på hennes blogg att jag har stalkat henne och att det är läskigt. Hon säger att det enda hon haft med mig och min blogg att göra är att svara på kommentarer. Dessutom menar hon att jag har skrivit kommentarer om henne på HELA Falsksanning och Gossips och att jag kommenterar hennes blogg med olika ip-adresser. Vidare säger hon att hon inte kommer godkänna fler kommentarer från mig eller från mitt ip och att hon godkänner alla kommentarer, men nu inte från mig. Hon påstår att andra har kommenterat andras bloggar i hennes namn, till exempel Kissies blogg. Kommentarerna handlar om att Kissie la ut hennes nummer efter påstådda busringningar för över ett år sedan varpå en massa folk började kontakta numret och hota och hålla på. Själv påstår tjejen nu att hon inte kommenterat så och att nästan ingen kontaktar henne längre och att det som är småläskigt går att ignorera. Vidare ber hon mig att lämna henne och hennes blogg ifred och att det börjar bli läskigt. Hon påstår att jag alltid kommenterade hennes blogg för ett år sen och att jag nu kommenterar till andra att hon är elak och att hon följde min blogg. Hon skriver att hon kikat min blogg ett par gånger då jag kommenterat hennes och att jag verkar besatt.

Mitt svar på detta: Men ursäkta! Det är lätt att skylla ifrån sig på andra. Tror inte ett dyft på att det finns någon annan som kommenterar i den här tjejens namn på andras bloggar. Vem skulle vilja förstöra för en småblogg som ägs av en tjej i princip ingen känner till när det finns så många andra man hellre kan förstöra för? Och jo, den här tjejen följde min blogg och diggade mina åsikter, som hon själv skrev att hon gjorde (check yourself). Hon var supertrevlig i början, men sen efter ett inlägg jag skrev (minns inte om vad) vände hon taggarna utåt, hon höll inte alls med mig och klagade även på att jag aldrig svarade på hennes kommentarer och vi blev ovänner och hon slutade läsa min blogg. Sen sket jag i henne...

På sista tiden har jag sett en massa elaka kommentarer i hennes namn på andras bloggar. Det har kommit in kommentarer på Kissies blogg om att Kissie förstört tjejens liv och att hon hatar henne. För över ett år sen la Kissie ut hennes nummer på bloggen efter påstådda busringningar (och ja, det är verkligen hennes nummer, går att kolla upp). Och detta håller på nu över ett år efteråt... Dessutom har det på andra tjejers bloggar kommenterats från denna tjej att de är fula och patetiska och hon lägger sig i deras liv och utseenden. Flera kommentarer i många inlägg på flera bloggar. Avsändaren är denna tjej och denna blogg. Hon har även kommenterat elakt på min blogg vid upprepade tillfällen. Själv påstår hon att det är någon annan som kommenterar i hennes namn och med hennes bloggadress. Men DU glömmer kanske att du kommenterat min blogg efter att jag kommenterat din efter alla kommentarer jag sett och efter att jag kommenterat dina kommentarer på andras bloggar, så jag HAR DITT IP! Jag SER att det är DU som kommenterat på MIN blogg och jag SER på en sida att det är DU som ständigt besöker min blogg,vilket registreras vartefter! Allt detta efter att jag sagt emot dig på andras bloggar och även på din. Du kunde inte låta bli att besöka min blogg och kommentera den efter det (dock förstår jag inte varför du inte kommenterar nu, vågar du inte?). Men du lämnade spår efter dig, glöm inte det!

Och ja, mina ip-adresser byts. Vet du varför? Verkar som att du inte vet ett dyft. Min mobila operatör har gjort så att deras kunders ip-adresser byts med jämna mellanrum för att skydda deras identitet och integritet. Ingenting jag kan göra någonting åt! Och det har inte heller någonting med saken att göra. Btw, eftersom mina ip-adresser byts, hur ska du då veta om det är jag eller inte och hur vet du då om du ska godkänna kommentarer eller inte? Kanske någon annan som kommenterar och utger sig för att vara jag...?!

Det är som sagt lätt att skylla ifrån sig. Det finns fler tjejer därute som sett vad du håller på med och du publicerar inte våra kommentarer överhuvudtaget. Vad är det att vara rädd för? Vad är det för fel på dig? Dessutom är det ju väldigt konstigt att efter att du skrev ditt inlägg om att det var jag som stalkade dig och inte tvärtom (och inte heller mot andra) har det knappt dykt upp några elaka kommentarer från "din avsändare", varken på Kissies blogg eller på några andras. I alla fall inte vad jag kunnat se... Vilket märkligt sammanträffande?! Om det är någon som ska sluta stalka så är det du. Du ska sluta stalka mig och min blogg och andra tjejer och deras bloggar. Dessutom ska du sluta kommentera våra bloggar negativt och nedlåtande. Du ska sluta trakassera andra och du ska sluta ljuga och skylla ifrån dig. Bara så du vet pekar allt emot dig.

Jag själv har på sista tiden kommenterat denna tjej på ett lite nedlåtande sätt emellanåt och sagt att hon ska lägga av för att sätta henne på plats. Man blir trött! Man beter sig inte mot andra på det här sättet. Även om andra säger att de inte tar åt sig kanske det är just vad de gör. Vissa av tjejerna som fått kommentarer är bara 14-16 år. Det är inte friskt och varför inte hitta positiva saker att kommentera istället för att trycka ner andra? Ja, jag leker lite bloggpolis, men varför ska någon inte göra det också? Behövs det så behövs det. Kanske inget att bry sig om det här, men jag blir faktiskt förbannad. Man trakasserar inte andra på nätet på det här sättet och man stalkar inte andra för att man inte gillar dem och man stalkar inte andra för att kommentera dem negativt! PUNKT SLUT och DU är SLUT!

(Och ja, nu gottar du dig säkert i det här och jag blir inte förvånad om du kommer att följa upp detta eller om du kommer börja igen med att kommentera min blogg negativt. Men vissa måste sättas på plats och du är en av dem, det kan inte fortsätta!).



Up yours!

Hade ju nästan glömt att jag startade en ny kategori, Egointervjuer! Så får det inte gå till, så det är bäst att jag fortsätter på den, hehe. Nedan följer en rad påståenden lånade från ett test på expressen.se, vilka jag kommenterar/besvarar.



• När jag går är jag medvetet uppmärksam på hur det känns att röra kroppen.
Mitt svar: Beror på hur man menar. Jag tänker inte direkt på hur jag ser ut när jag går, däremot händer det att jag tänker på rent fysiskt på hur det känns (antar att det är det påståendet handlar om), men det är inte ofta. Förstår inte riktigt meningen med det! Det jag oftast då tänker på är om flåset gått upp och om jag blir andfådd eller får håll, vilket inte är speciellt ofta det heller. Dessutom, är man på väg någonstans och kanske har en tid att passa är det väl inte heller "läge" att tänka på det sättet?!

• Jag noterar hur mat och dryck påverkar mina tankar, kroppsförnimmelser och känslor.
Mitt svar: Nej, det gör jag nog faktiskt aldrig. Det enda jag tänkt lite på förut är hur alkohol påverkar och det kan ju påverka både åt det ena och det andra hållet och inget av det är väl egentligen speciellt positivt eftersom tankarna och känslorna förvrängs. Men annars tycker jag inte att det påverkar speciellt mycket, inget jag tänker på i alla fall.

• Jag noterar mina känslor och emotioner utan att vara tvungen att reagera på dem.
Mitt svar: Hur kan man inte reagera på sina egna känslor? Kanske inte direkt så att man förundras över dem eller blir glad för att man är glad eller ledsen för att man är ledsen. Men det är klart att man tänker att det spelar roll i alla fall vad man har för känslor, antingen rent allmänt eller för stunden. Det kanske inte alltid syns utåt, men på insidan är jag i alla fall medveten om mina känslor och reagerar oftast på dem...

• Jag har lätt för att formulera mina uppfattningar, åsikter och förväntningar i ord.
Mitt svar: Skriftligen, ja. Muntligt, nej. Jag är faktiskt väldigt dålig på att formulera mig och förklara saker muntligt. Det händer då ofta att jag får hjärnsläpp och tunghäfta. Däremot har jag ganska lätt för det skriftligen. Tycker det är stor skillnad! Dessutom... Muntligt är det ju svårt att ändra om man säger fel, då har ju åhöraren redan hört det man sagt fel. Men sker det skriftligt kan man ju ha en längre stund på sig att tänka efter hur man ska formulera sig och radera och ändra många gånger utan att någon behöver se vad man skrev fel...

• Jag är uppmärksam på sinnesförnimmelser, som vinden i mitt hår eller solen på mitt ansikte.
Mitt svar: Det kan jag absolut vara! Jag är väldigt observant och mina sinnen är starka! Känsel, syn och doft är mina starkaste sinnen, och hörsel "på håll" så att säga...

• Har jag oroande tankar eller inre bilder, tar jag ett steg tillbaka, är medveten om tanken eller bilden utan att överväldigas.
Mitt svar: Njae, det kan jag inte påstå. Får jag en oroande tanke kan jag väldigt lätt fastna där, kan fastna lång tid om jag har otur och haka upp mig på det. Spelar ingen roll om det egentligen är någonting att oroa sig över eller inte, det är bara så det är. Jag kanske inte överväldigas, men tankarna kan finnas där ändå och gnaga ett tag, till jag "kommer över det"....

• Jag är uppmärksam på ljud, som klockors tickande, fågelkvitter och passerande bilar.
Mitt svar: Oh ja! Det kan jag verkligen vara! Jag är som sagt väldigt observant och ibland observerar jag mer än vad som "behövs", vilket egentligen gäller både det jag doftar, det jag ser och det jag hör och det jag känner. Men om man ska fokusera på det jag hör... Fågelkvitter, javisst. Kan ligga och vakna i sängen eller sitta i solen på sommaren och höra en massa fåglar och fråga "hör du den där fågeln", men få till svar "nej, vilken?" och kan höra och lyssna på fågelkvitter en bra stund och höra deras olika läten och svar till varandra. Men klockors tickande, visst hör jag det men det är inget jag direkt uppmärksammar på det sättet. Uppmärksammar även passerande bilar, passerande människor, gatuarbete, åska, fotbollssparkar, barnskratt, barngråt och så vidare...

• Jag lägger märke till hur saker luktar och smakar.
Mitt svar: Ja, för ofta! Jag kan vara ganska känslig på den här punkten. Om någonting man äter luktar äckligt enligt mig kan jag inte smaka på det. Kan till och med känna lukter ingen annan känner för stunden, oavsett om det är goda eller äckliga lukter, konstigt nog. Hur någonting smakar känner man ju så fort man stoppar någonting i munnen, hur kan man inte lägga märke till hur någonting smakar? Om det är gott eller äckligt, om det är surt, beskt, sött, syrligt eller salt...

• Jag uppmärksammar detaljer i konstverk och i naturen, som färger, former, texturer, ljus och skugga.
Mitt svar: Njae. Jag är som sagt observant, men kanske inte när det gäller just dessa områden...

• När jag har oroande tankar eller inre bilder, noterar jag dem bara och släpper taget om dem.
Mitt svar: Se 4 punkter upp...

• Jag är uppmärksam på hur mina känslor påverkar mina tankar och beteenden.
Mitt svar: Det är kanske inget jag tänker på för stunden, utan snarare någonting som kommer efteråt...

• Jag är bra på att hitta ord som beskriver mina känslor.
Mitt svar: Njae, inte muntligt. Skriftligt går det bättre, precis som när jag ska formulera uppfattningar och åsikter. Men det är lättare på denna punkt när det gäller muntligt... Beror på vem det är jag pratar med också förstås...



PS. Vad fick jag då för resultat på om jag lever i nuet?
"Du drar dig in i din bubbla när du tycker att saker och ting känns besvärliga. Öppna dina sinnen så kan du
leva ditt liv fullt ut".
Min kommentar: Nu tycker jag kanske inte att jag fick svar på om jag lever i nuet... Men oftast stämmer detta inte tycker jag. Jag tycker om att säga vad jag tycker och tänker, oavsett om det är muntligt eller skriftligt. Men det kan vara svårt att formulera sig muntligt. Däremot kan det kanske stämma att jag ibland stänger in jobbiga känslor, men det kommer ofta ut efter ett tag i alla fall, det är inget jag stänger in för evigt... Det finns alltid någon man kan använda som bollplank, kramträd eller slagpåse!

Hittade dessa tre plagg bland nyheterna på ginatricot.com.

Haha, är inte Alfred Nobel och Alexander Bard väldigt lika? (Om man bortser från skallen...) Lika som bär? Kunde vara tvillingar om de levt under samma tid? Släktingar? :O :D

Medan hon firar sin trettionde födelsedag kan Rachel White inte undgå känslan av att hennes liv inte blivit som hon väntat sig. Visst har hon ett bra jobb på en prestigefull advokatbyrå på Manhattan, men hon jobbar väldigt mycket och hennes chef är en riktig tyrann. Och visst har hon bästa vännen från barndomen, den vackra och livliga Darcy, men att se Darcy flörta med sin pojkvän blir bara en påminnelse om att Rachel själv som vanligt kommer att få gå hem ensam från festen.
Fast den här gången blir det inte så... Följande morgon vaknar Rachel upp intill Dew, den gamla studentkompisen från juridikkursen – och Darcys pojkvän! Hur kunde de låta detta hända? De försöker lägga händelsen bakom sig men när bröllopet närmar sig inser Rachel att det kanske inte var något misstag trots allt. Och Darcy kanske inte är den vän Rachel alltid trott...

År: 2011.

Genre: Drama. Komedi. Romantik.

Skådespelare: Kate Hudson. John Krasinski. Ginnifer Goodwin. Ashley Williams. Steve Howey. Colin Egglesfield.



Mitt betyg: 3/5.

Mitt omdöme: Something Borrowed är en film jag gillar, samtidigt som det finns ett par element jag stör mig på. Det känns som att filmen är aningen för lång, man kunde kanske kortat ner den med 15-20 minuter. Skådespelarna agerar bra och jag gillar Kate Hudson. Manuset känns helt okej, men det finns ett par frågetecken. Det är kanske ingen toppenfilm, men den är ändå bra och den duger bra som underhållning och tidsfördriv. Något av en feel good-film!

Har fått ännu en inbjudan till den kommande klassfesten, där det är menat att man åter ska träffa sina gamla klasskompisar + de från parallellklasserna från 9:an. Fick ett brev för ett par månader sedan och nu ett kort, som en påminnelse... Skulle ju haft en klassfest förra året (tror jag det var), men det blev inställt, säkert på grund av för få anmälda deltagare. Nu gör man tydligen ett nytt försök, men på en annan plats och med färre antal klasser (vi är 9 klasser inbjudna nu). Men jag tror inte det blir någon större skillnad... Det är "bara" en månad kvar, men ingen som anmält sig. Tror inte många kommer göra det heller om jag ska vara ärlig (inte för att vara negativ, haha). 

På ett sätt skulle det ju vara roligt att gå på klassfesten, att träffa "alla" igen och se hur de ser ut, hur de har det och vad de gjort under alla dessa år. Men på ett annat sätt känns det ju helt jäkla meningslöst. Är man intresserad av vad någon/några har gjort, hur någon/några har det och så vidare kan man väl ta kontakt själv? Vi är ju flera stycken som finns på Facebook och är vänner där och är man intresserad av att träffas kan man ju dra igång någonting själva. Istället för att betala 400 spänn (+eventuell taxi och eventuellt dricka) för en krystad tillställning med kass mat och förmodligen lika kass musik där hälften drar på sig en fylla och där 80 % av alla säkerligen inte ens kommer att snacka med varandra.

Det låter kanske tråkigt, men jag anmälde mig inte förra gången och jag kommer förmodligen inte att göra det den här gången heller. Har flera orsaker till att inte gå på klassfesten tycker jag... Jag känner också att jag har mina vänner och bekantskaper från den tiden och jag tycker det räcker!


Har ni varit på en återträff från gamla högstadiet? Hur var det i så fall? Eller skulle ni vilja gå på en? Varför/varför inte?