Jobb och jobb
Slänger in en snabb uppdatering. Jobbar som vanligt och vi har massor av kunder! Det är klart man blir trött och så där, men jag har förbannat roligt på jobbet :) Imorgon får vi fyra nya i personalen som ska läras upp och som jag förstått det blir jag en av de som ska hjälpa till. Eller ja, det får väl alla som kan göra såklart, men ändå, haha. Och även på onsdag får vi antagligen några nya. På torsdag hoppas jag på en ledig dag :)
Ska strax gå och lägga mig. Alldeles för sent som vanligt. Men men... God natt säger jag efter ett kort och tråkigt inlägg, tänkte bara höra av mig :P :)
Hej Caroline!
Har sedan något år tillbaka läst din blogg efter att ha hittat den via Dessies kommentarer. Fastnade direkt då jag tycker att du skriver bra, är vettig och dessutom är din dotter alldeles underbar! :)
Då jag som sagt tycker att du är vettig, och att du säger vad du tycker med respekt, så vill jag gärna ha råd och hjälp om ett bekymmer jag har haft väldigt länge.
Jag tog studenten förra året och fick ett vikariat på mammas jobb, där jag städade stället. Det höll i ett par månader och ända sedan dess har jag varit arbetslös. Fick dock en förfrågan om att arbeta på mammas jobb i vintras men tackade nej av osäkerhet och ren idioti.
Grejen är att mina föräldrar hatar allt som har med sabbatsår att göra, och de ville att jag skulle plugga vidare direkt men jag ville inte.Vi har alltså bråkat otroligt mycket, där jag för det mesta bara gråtit mig till sömns väldigt ofta. Vi började bråka mer under sista året av gymnasiet, vilket ledde att det tog stopp för mig. Jag rörde mig inte från sängen överhuvudtaget på flera månader utan mina föräldrars vetskap, och mådde sjukt dåligt. Detta ledde självklart till att jag gick ut med några IGn tyvärr, och alltså utan högskolebehörighet. Jag har läst upp några ämnen nu men har inte högskolebehöriget och det vet inte mina föräldrar om.
jag har sökt in till universitetet, besked kommer denna månad men jag vet redan att jag inte kommer in. Jag är så otroligt rädd för hur mina föräldrar kommer ta det då jag ännu inte har ett jobb, dessutom känns det som att de och hela min släkt dömer mig.
Bör tilläggas att jag är duktig på att hamna i svackor och bara må dåligt, men nu har jag bestämt mig att söka jobb så mycket jag kan men fruktar över att jag inte kommer få svar eller anställning. nu när det t.o.m gått ett år. Jag har gråtit konstant sen förra veckan, och jag har säkert glömt att nämna saker pga att jag skakar när jag skriver den här kommentaren. Meningsuppbyggnade, grammatik, osv är åt helvete.
Jag har aldrig kunnat prata med mina föräldrar om mina känslor för att de är så hårda. Jag får inte leva mitt liv som jag vill, och även fast jag sagt att jag ska plugga och att jag vill så vill de att jag ska göra det efter dem och deras vilja. Jag ville inte ens söka till universitet i år men gjorde det ändå, för att jag tyckte att det var lönlöst att bråka.
Jag förstår mina föräldrar, att ha en vuxen tonåring som är hemma utan rutiner är säkert frustrerande och energikrävande för dem. Det är därför jag inte tjafsat tillbaka, utan bara suttit tyst och tagit emot. Men jag är så rädd nu. Rädd över att om jag förhoppningsvis får jobb så kommer de inte bli glada utan kalla mig för lögnare. Att de kommer frysa ut mig tills jag börjar plugga igen.
Min mosters man ringde för någon månad sen och bad min mamma hälsa mig, att han älskar mig väldigt mycket men om jag inte pluggar kommer han bli väldigt arg.
Jag har försökt prata med dem lugnt och sansat och förklarat vad jag vill, men då utbildning inte finns i min plan så vägrar de lyssna. Jag får inte prata utan de bara skakar bort det. Jag vet att utbildning är viktigt, och kommer från nästa vår börja ta strökurser som intresserar mig. Men strökurser är inte gott nog heller, utan det ska vara ett riktigt program.
Jag vet inte nu vart jag ska ta vägen. Ännu värre nu är det för att mamma fyller 50 denna vecka, och vi ska utomlands - det känns som att jag kommer första hela resan och hennes födelsedag pga detta.
Åh, allt är så spretigt men jag hoppas du förstod lite grann iallafall. Annars får jag återkomma ner jag lugnat ner mig. Men jag skulle gärna uppskatta hjälp och råd. Även om du är ung så har du betydligt mycket mer skinn på näsan än vad jag har.
Tack på förhand och ha en bra vecka!