Vi ska åka till Iran

Ja, en del av er vet ju redan att vi ska åka ner till Iran. En del av er har jag pratat med, en del har fått veta det på Facebook och en del av er har fått veta det här på bloggen. Men en del har nog missat det och en del är nog nya här på bloggen. Jag tänkte i vilket fall skriva och berätta lite om det och förklara vissa saker. 
 
Min sambo, Angelas pappa, kommer ju från Iran och är kurd. Hans familj bor kvar där, i Kurdistan. Det är bara han som bor här i Sverige och så har han en moster och några kusiner och en morbror i Finland. Så, hans föräldrar och syskon och andra släktingar bor alltså i Iran. Det blir väldigt väldigt sällan de ses. Senast de sågs var för tre år sedan. Och det var även då jag åkte ner för att hälsa på och träffa familjen och se deras land och kultur och allt (för den som vill läsa mer om den resan och se bilder finns det här). Nu ska vi åka ner igen. Förra gången reste jag ensam då Ramin, min sambo alltså, redan var där. Nu åker vi alla tre tillsammans, jag, Ramin och Angela.
 
 
 
Till höger en karta över hela Iran. Iranska kurdistan i orange. Till höger en inzoomning på området
dit vi ska. Högre upp i bild ser ni Tabriz, dit flyget går. I den röda rutan ser ni Sardasht längst ner till
vänster.
(Bildkälla). (Bildkälla 2). 
 
 
Det är inte helt hundra när vi åker ner. Tanken var att vi skulle åka i början av september och vara borta några veckor. Men nu blir resan uppskjuten några veckor i och med att det blev vissa problem. Angela har fått svenskt pass, det är färdigt och hämtat. Men hon måste ha iranskt pass och ett shenasnameh, som är en typ av iranskt ID- och familjekort (i ett shenasnameh ska det skrivas in namnet på föräldrar och barn). Hon kan inte åka utan det i och med att hon enligt iransk lag är iransk medborgare. Hon måste alltså åka med båda dessa handlingar och utan ett shenasnameh kan man inte få ett pass utfärdat heller. Tyvärr kunde vi inte ansöka om det nu eftersom min sambo måste lämna in sitt tillsammans med ansökan och det har vi inte här hemma. De måste skriva in i hans shenasnameh att han är pappa till Angela, hennes namn ska stå med där alltså. Det fanns nere i Iran, så de har fått lov att skicka upp det till oss. Vet inte när vi får det med posten, kanske tar upp till två veckor. Och sedan tar det ytterligare två veckor för Angelas shenasnameh och pass att bli färdigt. Så vi får alltså skjuta upp resan. Vi får helt enkelt se när vi ska åka. Alla resehandlingar måste i alla fall vara färdiga innan vi kan boka resan. Jag har i alla fall lämnat in min visumansökan och från och med att den beviljas gäller den i tre månader. Det är bara att hoppas också att alla handlingar verkligen beviljas, annars kan vi inte åka. Vore till exempel synd om de nekar mig visum eller att de nekar Angela shenasnameh och/eller pass för att jag och Ramin inte är gifta. Tänker mig att det kanske är lite hårdare nu när vi har barn tillsammans och inte är gifta. Tänkte lite på mitt visum där. Och detsamma med Angelas shenasnameh och pass. Men hon ska ju ha rätt att få det utfärdat eftersom hon enligt iransk lag räknas som iransk medborgare och eftersom hennes pappa är det och eftersom det finns medgivande. Vi får vänta och se, vi utgår i alla fall från att vi får allt beviljat och att vi snart har våra handlingar. 
 
Det blir kul för Angelas farmor och farfar och faster och farbröder och släktingar där nere att få träffa henne. De har ju bara sett henne på bild och i webcam. Jag tycker ju att alla har rätt att träffas och det ska inte vara något hinder för att vi bor i olika delar av världen. Visst, Angela kommer ju inte att minnas resan sen. Men vi kommer att fotografera massor och berätta för Angela sen och vi kommer ju såklart åka ner fler gånger i framtiden. När det blir är ju svårt att säga då jag ska börja arbeta sen igen. Det får bli under semesterveckor, naturligtvis. 
 
Varför väljer vi att åka nu? Angela är ju så liten. Dels är det en jobbig resa med ett litet barn och så minns hon ju som sagt inte resan sen. Men vi tycker inte det spelar någon roll. Angelas farmor och farfar och alla där nere vill träffa henne, och oss, och de kommer minnas det. Och vi fotograferar som sagt mycket och det är klart de ska få träffas. Finns ingen anledning att gå och vänta. Det gäller att passa på också medan man fortfarande är ledig. Jag ska ju som sagt börja jobba sen igen och då vet man ju aldrig när det blir av med en resa. Man får göra det bästa utav alla situaioner som uppkommer på vägen också. 
 
Ja, det är rätt långt att åka. Först ska vi ta oss upp till Arlanda. Bara det kan vara en process, trots att det inte är överdrivet långt. Sist åkte jag upp med tåg och det tog ett tag då jag var tvungen att byta tåg några gånger. Förhoppningsvis kan vi få skjuts upp den här gången, vi får se. Sedan är det flyg till Istanbul och där ska vi byta flyg till Tabriz. Flygresan tar sammanlagt 12 timmar ungefär, inklusive mellanlandning. Därefter ska vi åka bil från Tabriz till Sardasht, staden där Ramins familj bor och där vi ska bo när vi är där. Bilresan tar egentligen runt 5 timmar tror jag, eller om det var lite längre, men i och med att vi har Angela och måste stanna oftare och åka lite långsammare kommer bilresan ta längre tid. Så ja, det blir en jobbig resa i och med att den är lång och tar lång tid och i och med att Angela kommer bli aningen rastlös och uttråkad på vägen. Men vi får göra det bästa utav det. Jag tror i alla fall att vi kommer ha en rolig tid när vi är där :)
 
En bild på mig under förra resan. Här har jag testat kurdiska
festkläder.  
 
 
Om någon har frågor är det bara att fråga, så får vi se om jag svarar direkt i kommentarsfältet eller gör ett inlägg :)
7 kommentarer publicerat i Livet som mamma, Min första Iranresa (2010), Vardagsliv, tankar och åsikter;
#1 - - Sofia:

Jag tycker det är en jättebra idé att åka nu även om Angela är så liten. Och vad glada alla kommer att bli för att få träffa er :)

Svar: Vad kul att du tycker det :) Det handlar ju även om att knyta banden tidigt, tror det kan vara rätt viktigt. Ja, absolut :) Tror alla ser framemot det :) Vi kommer träffa massor av folk :)
MaryCaroline

#2 - - Linda:

Vad kul om ni kommer iväg! Blir nog roligt för alla att få träffa er och er nybildade familj!

Svar: Vi måste komma iväg ;) Ja verkligen, tror alla ser framemot det, speciellt de allra närmaste såklart :)
MaryCaroline

#3 - - frida:

Åh vad kul för er och dom! Har du facebook så adda mig där har som kommit av mig i bloggvärlden o vore kul med fortsatt kontakt :)

Svar: Ja, jätte :) Absolut, det ordnar vi :)
MaryCaroline

#4 - - ALI:

hej jag undrar hur gick det för er,jag vill åka med familjen ner till iran har barn men inte gifta,kan du skriva till mig hur ni löste det. tack

Svar: Hej! Jag har skickat ett mail till dig :)
MaryCaroline

#5 - - Erika:

Hej
Jag är jättenyfiken på hur er resa gick. Jag hittade din blogg av en slump och jag skulle gärna vilja höra mer om din resa. Jag och min sambo planerar eventuellt att åka till Iran med vår dotter (4 år) och vår bebis som kommer att vara några månader gammal. Min sambo är uppväxt i Iran. Men vi är inte gifta. Hur gjorde ni med giftermål osv? Var det problem att inte vara gift med barn?

Svar: Hej!Vad kul :) Jag tycker absolut att ni ska åka :) Det är en upplevelse och det är kul att barnen och farföräldrarna får träffas, och en massa andra släktingar förstås :) Vi är inte heller gifta, det har aldrig varit några problem. Det var andra gången jag åkte också, jag åkte 2010 också. I visumansökan nämnde jag aldrig huruvida vi var gifta eller inte, jag benämnde bara att min sambo var "partner". Det har aldrig varit någon som krävt intyg på att vi är gifta, varken till visumet eller vid inresa eller under vistelsen där. Vid passkontrollen går man åtskilda då man har olika medborgarskap, så det var aldrig några konstigheter där heller. Och så får man kanske vara försiktig om man är ute och det finns sedlighetspoliser, men några sådana har jag aldrig sett. Tror de främst finns i Teheran. Vart i Iran ska ni? :) En del släktingar föredrar ju kanske att man är gifta, men det går bra ändå :)
MaryCaroline

#6 - - Erika:

Hej igen!
Ja, nu har ju min sambo precis blivit svensk medborgare så han är ju nu lika svensk som jag ;) Vi har tänkt att åka till Teheran och även till Mashad där han växte upp. Vi kommer att bo på hotell i Teheran och hos släktingar i Mashad. För dem är det absolut inga problem. Han har också släktingar här i Sverige så jag känner familjen väl ;) Funderar kanske lite på om vi kommer att kunna bo i samma hotellrum hela familjen eller om han får bo i ett och jag och barnen i ett annat :( Sen funderade vi på att skaffa något slags intyg från någon moské att vi ingått sighe (avtalat äktenskap) för att vara på säkra sidan...

Hur löste du det med transporten av bebis? Hade du någon bilstol med dig för transport i bil och buss?

Svar: Hej! Okej, då vet jag lite mer :) Det där med hotell alltså. Det sägs ju att man ska ha vigselbevis på att man är gifta. Men vi tog ju faktiskt in på ett hotell för en natt när vi var på väg hem. Det var jag, min sambo, vår dotter och min sambos bror. Jag delade alltså rum med två män och ingen av dem var jag gift med. Jag var inte med när de bokade rummet, men jag stod en bit bort med dottern. Vet inte om de sa att vi var gifta eller inte. Men vi hade ju inget intyg på något sätt och de krävde inget heller. Beror kanske på vilket hotell man väljer. Lite finare hotell kanske kräver att man har intyg, det här hotellet vi var på var ett enklare hotell. Men det finns ganska många hotell i Teheran och det finns säkert alltid något som fungerar. Tänkte ni boka rum när ni kommer fram eller tänkte ni boka innan? Vi hade inte förbokat utan fick leta efter ett hotell där det fanns lediga rum helt enkelt. Kan tänka mig att det är rätt fullt på många ställen.



Nej, vi hade ingen bilstol med oss. Det hade inte fungerat speciellt bra i alla fall om vi hade haft en med oss. Dels är det rätt klumpigt att ta med sig. Dels krävde flygbolaget att man skulle slå in bilstolen i en ordentlig kartong och checka in den. Dels är det nog rätt krångligt när man ska åka iväg någonstans då man kan vara rätt många i samma bil och typ ingen använder bilbälte och sitter i knät på varandra :P Och använder man flera olika bilar och det är lite bråttom iväg hinner man helt enkelt inte ordna med bilstol ändå. Så var det i alla fall för oss :) Däremot känns det ju väldigt riskabelt utan bilstol med tanke på hur många i Iran kör. De kör som dårar! :(
MaryCaroline

#7 - - jenny:

Hej! Jag undrar också när ni reste och eftersom ni inte är gifta hur gick det och hur löste ni detta. Jag är i den sitsen nu . vänligen Jenny

Svar: Hej! Det var inga problem för oss. Vi hoppades på att ingen skulle fråga och vi utelämnade i mitt visum hur vårat förhållande såg ut. Nämnde bara min sambo som "partner" och ingen frågade någonting om detta. Men vi hade kanske tur, jag vet inte. Släktingar där nere hade inga problem heller med att vi inte var gifta, men det fanns såklart en del som tyckte att vi skulle gifta oss. Men när man är ute offentligt får man vara lite försiktig, inte hålla hand och inte visa sig nervös och sådana saker. Inte dra uppmärksamhet till sig, inte mer än den man redan får för att alla ser att man är utlänning alltså, haha. Man pratar aldrig med okända människor offentligt att man inte är gift, man undviker ämnet. Och skulle någon ha frågat hade jag ändå sagt att vi är gifta.
MaryCaroline