MaryCaroline.blogg.se

Ja, en del av er vet ju redan att vi ska åka ner till Iran. En del av er har jag pratat med, en del har fått veta det på Facebook och en del av er har fått veta det här på bloggen. Men en del har nog missat det och en del är nog nya här på bloggen. Jag tänkte i vilket fall skriva och berätta lite om det och förklara vissa saker. 

 

Min sambo, Angelas pappa, kommer ju från Iran och är kurd. Hans familj bor kvar där, i Kurdistan. Det är bara han som bor här i Sverige och så har han en moster och några kusiner och en morbror i Finland. Så, hans föräldrar och syskon och andra släktingar bor alltså i Iran. Det blir väldigt väldigt sällan de ses. Senast de sågs var för tre år sedan. Och det var även då jag åkte ner för att hälsa på och träffa familjen och se deras land och kultur och allt (för den som vill läsa mer om den resan och se bilder finns det här). Nu ska vi åka ner igen. Förra gången reste jag ensam då Ramin, min sambo alltså, redan var där. Nu åker vi alla tre tillsammans, jag, Ramin och Angela.

 

 

 

 

 

Det är inte helt hundra när vi åker ner. Tanken var att vi skulle åka i början av september och vara borta några veckor. Men nu blir resan uppskjuten några veckor i och med att det blev vissa problem. Angela har fått svenskt pass, det är färdigt och hämtat. Men hon måste ha iranskt pass och ett shenasnameh, som är en typ av iranskt ID- och familjekort (i ett shenasnameh ska det skrivas in namnet på föräldrar och barn). Hon kan inte åka utan det i och med att hon enligt iransk lag är iransk medborgare. Hon måste alltså åka med båda dessa handlingar och utan ett shenasnameh kan man inte få ett pass utfärdat heller. Tyvärr kunde vi inte ansöka om det nu eftersom min sambo måste lämna in sitt tillsammans med ansökan och det har vi inte här hemma. De måste skriva in i hans shenasnameh att han är pappa till Angela, hennes namn ska stå med där alltså. Det fanns nere i Iran, så de har fått lov att skicka upp det till oss. Vet inte när vi får det med posten, kanske tar upp till två veckor. Och sedan tar det ytterligare två veckor för Angelas shenasnameh och pass att bli färdigt. Så vi får alltså skjuta upp resan. Vi får helt enkelt se när vi ska åka. Alla resehandlingar måste i alla fall vara färdiga innan vi kan boka resan. Jag har i alla fall lämnat in min visumansökan och från och med att den beviljas gäller den i tre månader. Det är bara att hoppas också att alla handlingar verkligen beviljas, annars kan vi inte åka. Vore till exempel synd om de nekar mig visum eller att de nekar Angela shenasnameh och/eller pass för att jag och Ramin inte är gifta. Tänker mig att det kanske är lite hårdare nu när vi har barn tillsammans och inte är gifta. Tänkte lite på mitt visum där. Och detsamma med Angelas shenasnameh och pass. Men hon ska ju ha rätt att få det utfärdat eftersom hon enligt iransk lag räknas som iransk medborgare och eftersom hennes pappa är det och eftersom det finns medgivande. Vi får vänta och se, vi utgår i alla fall från att vi får allt beviljat och att vi snart har våra handlingar. 

 

Det blir kul för Angelas farmor och farfar och faster och farbröder och släktingar där nere att få träffa henne. De har ju bara sett henne på bild och i webcam. Jag tycker ju att alla har rätt att träffas och det ska inte vara något hinder för att vi bor i olika delar av världen. Visst, Angela kommer ju inte att minnas resan sen. Men vi kommer att fotografera massor och berätta för Angela sen och vi kommer ju såklart åka ner fler gånger i framtiden. När det blir är ju svårt att säga då jag ska börja arbeta sen igen. Det får bli under semesterveckor, naturligtvis. 

 

Varför väljer vi att åka nu? Angela är ju så liten. Dels är det en jobbig resa med ett litet barn och så minns hon ju som sagt inte resan sen. Men vi tycker inte det spelar någon roll. Angelas farmor och farfar och alla där nere vill träffa henne, och oss, och de kommer minnas det. Och vi fotograferar som sagt mycket och det är klart de ska få träffas. Finns ingen anledning att gå och vänta. Det gäller att passa på också medan man fortfarande är ledig. Jag ska ju som sagt börja jobba sen igen och då vet man ju aldrig när det blir av med en resa. Man får göra det bästa utav alla situaioner som uppkommer på vägen också. 

 

Ja, det är rätt långt att åka. Först ska vi ta oss upp till Arlanda. Bara det kan vara en process, trots att det inte är överdrivet långt. Sist åkte jag upp med tåg och det tog ett tag då jag var tvungen att byta tåg några gånger. Förhoppningsvis kan vi få skjuts upp den här gången, vi får se. Sedan är det flyg till Istanbul och där ska vi byta flyg till Tabriz. Flygresan tar sammanlagt 12 timmar ungefär, inklusive mellanlandning. Därefter ska vi åka bil från Tabriz till Sardasht, staden där Ramins familj bor och där vi ska bo när vi är där. Bilresan tar egentligen runt 5 timmar tror jag, eller om det var lite längre, men i och med att vi har Angela och måste stanna oftare och åka lite långsammare kommer bilresan ta längre tid. Så ja, det blir en jobbig resa i och med att den är lång och tar lång tid och i och med att Angela kommer bli aningen rastlös och uttråkad på vägen. Men vi får göra det bästa utav det. Jag tror i alla fall att vi kommer ha en rolig tid när vi är där :)