MaryCaroline.blogg.se - Iran: Hemresan och Teheran

Iran: Hemresan och Teheran

Nu hoppar jag lite i mina inlägg om Iranresan. Jag hoppar fram till hemresan och den korta tiden i Teheran. Har ingen lust att vänta på att skriva detta inlägg, hehe. Och ja, jag vet att det är långt, men det finns mycket att berätta om hemresan :)

Vi skulle resa hem med flyget onsdagen den 30:e oktober. Men redan måndagen den 28.e oktober åkte vi från Sardasht och från familjen och alla vänner och bekanta. Vi skulle nämligen åka med bussen och för att hinna var vi tvugna att åka redan på måndagen. Jobbigt, men men. Det verkade tvunget. Mer om bussresan lite längre ner...

Avsked! Fy vad jobbigt det är med avsked. Vi var i Iran och hos familjen i en månad och det var så jobbigt att ta avsked av alla. Det var många som kom för att ta avsked precis innan vi skulle åka, innan vi skulle åka med bilen till bussen. Jag uppskattar verkligen att det var så många som kom för att säga hej då. Men det var jobbigt också, för oss allihop. Jag och Ramin sa inte hej då tillsammans, utan var för sig. Annars hade vi inte hunnit med bussen och det var ändå lika bra, för det var tillräckigt jobbigt ändå med avsked. På en månad har man ju liksom hunnit knyta an rätt mycket till många människor, trots att man inte riktigt förstår varandras språk och så där. Ja, det var jobbigt att ta farväl och det var nog jobbigt för alla. Det var många som var ledsna, även vi. Det var jobbigt hela resan faktiskt, men det var värst just under och precis efter avskedet.

Sedan åkte vi alltså till bussen och packade in vårat bagage och satte oss. Ramins bror kamil följde med på bussen och var med oss i Teheran till vi skulle åka med flyget. Bussresan skulle ta lång tid, det visste jag redan sedan innan. Enligt vad vi hörde skulle bussresan ta 9 timmar. Men det tog längre tid än så. Under resan genom Kurdistan är vägarna mindre och slingriga, så där kan man inte åka så fort med en stor buss. Sedan var det väl en del trafik, trots att vi åkte på kvällen och genom hela natten. Och så stannade vi på ett ställe för att rasta och äta lite också. Men bussresan tog faktiskt hela 12 timmar! Gissa om man hade ont i kroppen sedan, speciellt i ryggen och benen. Lyckligtvis hade Angela sovit nästan hela resan!

Teheran! Sedan var vi alltså framme i Teheran, stora Teheran med 17 miljoner invånare! Framme på bussterminalen väntade våran skjuts. En vän till Kamil som även kör Taxi. Vi åkte genom Teheran en bra bit, så jag har sett Teheran från bilen. Det är fint där faktiskt. Tyvärr blev det inga bilder då vi hade en vaken Angela i baksätet hos oss och jag kunde inte ta fram kameran. Men jag har med egna ögon sett denna byggnation:

(Bildkälla).

Så synd att jag inte kunde fotografera denna. Det hade kanske inte gått ändå, det hade varit svårt att fotografera från bilen i Teheran med tanke på alla bilar och med tanke på att vi åkte nästan hela tiden. Och denna är liksom placerad där man kör förbi.

I vilket fall var vi sedan ute efter ett hotellrum. Vi var framme i Teheran på morgonen/förmiddagen och vi skulle få vänta hela dagen, kvällen och natten på flyget. Vi lyckades få tag på ett hotellrum. Det var inget lyxhotell inte, inte ens tre-stjärnigt skulle jag säga, haha. Men det dög åt oss och vi delade rum. Jag, Ramin, Angela och Kamil. Frågan var ju bara, hur tusan fick vi alla dela rum? Haha. Det sägs ju att man måste vara gifta för att få dela hotellrum och jag är ju inte gift med någon utav dem jag delade rum med, haha. De sa väl till personalen att jag och Ramin är gifta och har barn och att Ramin och Kamil är bröder och de gick med på det. Underligt nog behövde vi inte visa något vigselbevis eller någonting sådant. Det enda de ville se var alla våra pass för identifikation. Jaja, tur var väl det, annars hade vi kanske stått utan hotellrum då det verkade svårt att få tag på något och då hade vi fått vara ute någonstans hela dagen, kvällen och natten.

På hotellrummet har vi tvättat oss, sovit och ätit mat som Kamil köpte med sig ute någonstans. Och ja, på hotellet hade de faktiskt sängar, men ingen av oss kröp ner, vet inte hur fräscht det kändes på en skala, haha. Och förutom ett par timmar som vi sedan gick ut på stan tillbringade vi hela tiden på hotellrummet, ända fram till vi åkte till flygplatsen på natten, några timmar innan flyget skulle avgå.

Vi var ute på stan i Teheran kanske 2 timmar eller så. Var väldigt mycket folk och det var affärer och trafik överallt. Vi köpte inte så mycket, eftersom vi redan var rätt fullpackade ändå. Vi hittade inte så mycket heller då det är lite jobbigt att gå på stan med så mycket folk när man har ett litet barn. Ändå bar jag Angela i bärselen, vilket underlättade betydligt.

Teheran och centrum... I Teheran ser man taxibilar överallt. Både de traditionella gula och de som kör privat. Men det finns en typ av taxi till. Moped- och motorcykeltaxi! Haha, ingenting jag skulle åka med om man säger så. Men centrum var helt fullt av dessa.

Har inte så många bilder från tiden i Teheran, bjuder på de få jag har:

Angela i sängen på hotellrummet.

Detta var vi inte helt säkra på vad det var, men vi antog att det är en moské...

Om jag inte minns fel är huset i mitten tingsrätten, domstolen alltså. Det syns inte

i bilden, men huset är enormt och sträcker sig långt. I bilden ser ni också exempel

på hur människor klär sig när de går ut. För vissa män räcker det med långärmad

tröja, medan andra tar på sig rock eller jacka. För vissa kvinnor räcker det med

en enkel sjal och en knälång kappa, medan andra täcker sig mer med fotsid chador.

I Teheran är det också som allra hårdast när det gäller reglerna om klädsel. Egentligen

gäller det att vara rätt noga här så man inte klär sig fel. Inte heller får man visa någon del

utav håret, som många gör i Kurdistan. Men det förekommer även i Teheran. Dock kan man

nog råka rätt illa ut om sedlighetspolisen ser att man gör fel...

Dryckbar centrala Teheran. Här säljs slush, iskalla slush. Gjorda på antingen morot eller melon.

Jag drack en melonslush, smarrigt. Men drack man för snabbt fick man brain freeze, haha.

(På tal om brain freeze, visste ni förresten att hjärnan inte fryser när man dricker väldigt kalla

drycker snabbt? Nej, det är tvärtom, det utgår värme i hjärnan, och det är det vi känner och

kallar brain freeze. Hörde det på TV för några månader sedan).

Har tyvärr inte fler bilder från Teheran, vilket är väldigt synd. Det finns mycket att fotografera även där.

Så, slutligen. Flygplatsen och flygresan hem. Nu kommer det nervkittlande. Det var nära att vi inte kom med planet hem!!! Vi hade checkat in bagaget och sådant där. Så skulle vi till passkontrollen. Ramin och Angela stod i kön för iranska medborgare, och jag stod i den för utländska medborgare tillsammans med x antal kvinnor iklädda svart chador eller burka (ja, jag har nu sett människor med burka i verkligheten). Jag stod med ryggen åt Ramin och Angela, så jag såg dem inte. När det var min tur sa passkontrollanten på jävligt dålig engelska att mitt visum gått över tiden med två dagar. Jag hade tillstånd att vara där 30 dagar, och jag hade varit där 32 dagar. Han sa även att jag skulle gå till immigrationspoliskontoret en liten bit bort. Jag blev skitstressad, vi skulle ju snart på flyget. Det var inte lång tid kvar. Stressade dit. Jaha, då ser jag att Ramin står där med Angela och jag frågar vad fan dem gör där! Då sa han att passkontrollanten hade sagt att det inte var han på passfotot, shenasnamehfotot och på uppehållstillståndskortet! Så han var tvungen att få sina foton godkända på immigrationspoliskontoret för att kunna komma igenom passkontrollen och få åka. Jag berättade på kontoret vad jag gjorde där och polisen försvann och drog ut på tiden och gjorde sig ingen brådska. Väntade, och väntade. Blev skitstressad och tänkte att nu hinner vi inte med planet, nu blir vi kvar här. Sedan kom en annan polis och hjälpte till. Kollade passet, visumet och uppgifter i deras papper och så där. Sedan skulle vi få betala de två dagar jag överträtt tiden. Jaha, det skulle betalas i iransk valuta, och vi hade inte. Så det skulle vi få växla innan. Vi skulle absolut INTE hinna med planet! Tiden för planets avgång kom och passerade! Men vi hade sådan tur att en gubbe som jobbade på flygbolaget var där och han hjälpte oss så gott han kunde och gjorde allt för att fördräja flygplanet så vi kunde åka med. Antagligen gjorde han allt detta för Angelas skull. Hade vi inte haft barn hade vi nog inte fått någon hjälp. Han hade kontakt med piloterna och han hjälpte till att växla pengarna och se till att jag kom igenom passkontrollen på en gång och så vi kom till rätt gate och allt. Vi kom i alla fall med planet, allt tack vare den här snälla mannen som hjälpte oss. Tack vare allt det här satt alla passagerare redan på planet och väntade när vi kom och planet försenades med runt 20 minuter på grund av allt det här. När vi satt på planet kände jag mig så tacksam över att vi fick hjälp och att vi överhuvudtaget fick åka med, trots att piloterna egentligen inte ville vänta på oss. Men de gjorde det ändå, tack vare den här mannen som hjälpte oss. Hela tiden när vi var på poliskontoret och bara väntade kände jag att vi skulle bli kvar där, att vi inte skulle med planet hem, att planet skulle åka utan oss. Jag vet inte vad vi hade gjort om vi inte hade fått åka med. Antingen hade vi blivit kvar på flygplatsen och i Teheran till nästa flyg, om det hade funnits platser kvar. Och planen går bara på onsdagar och lördagar... Så det hade troligtvis blivit mer hotell i så fall, kanske... Eller så hade vi fått åka tillbaka Sardasht igen för att invänta ett plan med platser kvar... Men nu hade vi sådan jäkla tur! Och det är jag så himla tacksam för!

Flygresan hem gick i alla fall jättebra. Vi fick plats längst fram i ekonomiklass med stort utrymme för benen och en plats på väggen framför för en sovplats åt Angela där hon kunde sitta eller ligga och sova. Kanon! Angela åt och sov och vi hade en rätt bra resa hem. Sedan tog vi tåget hem och så var vi snart hemma.