MaryCaroline.blogg.se

Angela sover ju oroligt och så där ibland och det händer att hon gnäller och nästan vaknar. Igår kväll var inget undantag. Vanligtvis är det ju bara att skaka sängen lite så hon vaggas lite och somnar ordentligt igen. Det brukar vara rätt enkelt. Men igår kväll var det värre, mycket värre, och det var någonting helt annat...

 

Det började som vanligt, att hon gnällde så man fick gå in till henne och skaka sängen. Hade förresten redan gjort det en gång innan. Men den här gången hjälpte det inte och hon gnällde mer och mer, vilket övergick i skrik och hon vred sig i sängen. Jag tog upp henne, men det blev inte bättre. Tyckte nästan att det blev värre på något sätt. Det spelade ingen roll om jag höll henne i famnen eller om hon låg i sängen. Att sjunga hjälpte inte och inte heller att klappa henne på huvudet, buffa på rumpan eller smeka över ryggen. Säga till henne att sluta skrika gick inte heller, inte heller om man sa åt henne på skarpen. Hon reagerade inte på någonting, vad jag än gjorde. La jag ner henne igen, märkte hon inte det, Inte heller om jag rörde henne eller plockade upp henne i famnen, ingenting jag gjorde hjälpte. Det var helt tröstlöst. Angela skrek som om hon var helt skräckslagen eller hade svår smärta. Jag tänkte att det kanske var en mardröm eller att hon hade ont i magen utav någon av de receptfria mediciner hon tar. Till sist gick det över, medan hon låg på mage i sin säng och jag smekte henne taktfast över ryggen. Det hela hade varat i 5-10 minuter. Det var så skönt när det gick över, jag visste knappt vad jag skulle göra...

 

Efteråt gick jag och läste bipacksedlarna till medicinerna. Det stod ingenting som hjälpte. Googlade Bisolvonen och hittade att folk fått ont i magen utav den. Så jag tänkte att det säkert var den, men samtidigt var jag tveksam och orolig och fundersam över vad som egentligen hände...

 

Sedan la jag mig i soffan med en fika och ett par gamla nummer av Vi Föräldrar, som jag fått av Christine, min brors fru. Och av en tillfällighet att jag ens gjorde det och att jag råkade plocka just det numret (nr 7 maj 2008), fick jag syn på en artikel som heter Nattskräck - påverkar hela familjen. En artikel som handlar om tre typer av sömnstörningar hos barn. Och nattskräck är en utav dem och det stämmer precis på det som hände Angela...

 

 

 

 

Nattskräck, vad är det egentligen? I artikeln står det så här: "En mer dramatisk variant av sömnstörning är det som brukar kallas nattskräck. Barnet tycks fullständigt skräckslaget och kan skrika hysteriskt. Attackerna varar ofta mellan tre till tio minuter, men kan vara både längre och kortare. När det hela är över ser barnet plötsligt helt normalt ut igen. Det förstår sällan självt vad som hänt och somnar lugnt om. Nattskräck är inte lika vanligt som förvirringstillstånd, men ändå drabbas upp till vart femte barn". Det står att barnet inte minns vad som hänt, märker inte av det själv, är inte farligt och att tröst kan ha motsatt effekt. Nattskräcken infaller ofta ett par timmar efter att barnet somnat. Det står även om att barnet inte reagerar. Det bästa är att låta barnet vara då det egentligen sover djupt. Man ska inte ta upp barnet eller försöka trösta det, bara låta barnet ligga till det går över. Har barnet återkommande och regelbunden nattskräck kan man försöka "bota" det genom schemalagd väckning under några veckors tid.

 

På Wikipedia står bland annat så här om nattskräck: "ett partiellt uppvaknande av hjärnan ur djupsömn där fortfarande vissa delar av hjärnan sover". Och googlar man mer om nattskräck står det att det egentligen inte finns något större svar på varför man får det. Dock står det att det kan vara ärftligt och så står det att det kan bero på sömnbrist och dålig syretillförsel. Men hittade en rätt bra sida med rak och enkel information här, skrivet av en barnläkare.

 

Beskrivningarna ovan stämmer på Angela och vad som hände igår kväll. Hon verkade helt skräckslagen, reagerade inte, blev normal igen och somnade om. Eller somnade om, hon sov egentligen, eller det var som att hon var både vaken och sov. Det hela var i vilket fall väldigt obehagligt. För en del barn händer det kanske bara en gång, för andra händer det när de är sjuka och för en del händer det flera gånger om året i flera år, och för vissa till och med varje natt. Hoppas det var en engångsföreteelse. Troligtvis hände det Angela eftersom hon är förkyld. Det står i tidningen att nattskräck kan bero på sömnbrist eller på att barnet sover oroligt. Barnet kan sova oroligt på grund av trånga luftvägar, då får man försämrat syreintag och då störs djupsömnen. Och då verkar det kanske bero på Angelas förkylning. Hoppas på det och att det inte återkommer, detta var så himla obehagligt...